Politiskt

Åland har länge haft ett strategiskt viktigt läge utanför Sveriges huvudstad Stockholm. När Sverige förlorade Åland i kriget mot Ryssland 1808-1809, så startade samtidigt en längtan i Sverige att få tillbaka Åland. Samtidigt startade en svensk strategi att svenskarna inte skall hamna i krig med Ryssland igen. Det blev en svensk doktrin som med väldig få undantag har frångåtts av svenskarna. Svenskarnas längtan till Åland har använts av många olika nationer för att försöka få svenskarna att frångå sin neutralitet mot erbjudandet att få Åland. Svenskarnas strävanden att återfå Åland och hur man skulle hantera detta internationellt har fått benämningen Ålandsfrågan och har varit aktuell speciellt under Krimkriget, första världs kriget och andra världskriget. 

Finska kriget

Finska kriget, även kallat 1808–1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige stöddes av Storbritannien. Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons kontinentalblockad. -källa Wikipedia

Bakgrunden till Krimkriget

Det hade sedan länge varit en rysk intention att erövra Konstantinopel, och nu var det dessutom viktigt att kontrollera öppningen till Svarta havet för att där kunna exportera varor från Kaukasus och Ukraina. Efter Greklands frigörelse från osmanerna var riket på väg att falla sönder, och tsar Nikolaj I träffade därför Storbritannien och Frankrike och föreslog att de skulle dela upp det svaga Osmanska riket mellan sig, men västmakterna sade nej till detta. 

Under 1840-talet uttryckte Henry Temple och andra brittiska ledare en oro över ryska expansionsdrömmar mot Indien och Afghanistan och de sökte efter en orsak att försvaga detta hot. På 1850-talet fann de ett svepskäl i att skydda katolska heliga platser i Palestina. De fördragen som förhandlades fram under 1700-talet gav fransmännen i uppdrag att beskydda de romerska katolikerna i Osmanska riket, medan Ryssland var beskyddare för de ortodoxa kristna. Under flera år stred katolska och ortodoxa munkar om innehavet av Födelsekyrkan i Betlehem och Uppståndelsekyrkan i Jerusalem.

 

Under det tidiga 1850-talet ställde båda sidor krav som inte kunde lösas till båda parters nöjaktighet av sultanen. År 1853 beslöt då den osmanske sultanen till fransmännens fördel trots de lidelsefulla protesterna av de lokala ortodoxa munkarna.

Tsaren av RysslandNikolaj I, sände en diplomat, furst Mensjikov, på ett specialuppdrag till Höga porten, den osmanska regeringen. Genom tidigare avtal var sultanen Abd-ul-Mejid I bunden att "beskydda den kristna religionen och dess kyrkor" men Mensjikov försökte att förhandla fram ett nytt avtal där Ryssland skulle få rätt att ingripa närhelst sultanatets

beskydd visade sig otillräckligt. Vid samma tidpunkt sände den brittiska premiärministern Aberdeen sin man lord Stratford, som när han anlände till Istanbul, fick reda på Mensjikovs krav. Genom skicklig diplomati övertalade lord Stratford sultanen att förkasta avtalet som äventyrade den turkiska självständigheten. Benjamin Disraeli beskyllde Aberdeen och Stratford för att ha gjort ett krig oundvikligt och därmed startade den process där Aberdeen var tvungen att begära avsked för sin roll i krigsutbrottet. Kort därefter fick han höra om Mensjikovs diplomatiska misslyckande.

Adress:
Rangsbyvägen 6, 
AX-22430 Saltvik, Finland   ordförande: Folke Karlsson

© 2017 Mats Adamczak