Aurora Karamzins memma

April 13, 2014

Historien om finska krigsfångar i England som påsken 1855 tillredde memma och om mecenaten Aurora Karamzins goda hjärta men bristande kunskap om det anglosaxiska köket.

 

Från hösten 1854 till våren 1856 befann sig 340 finska krigsfångar i länsfängelset i Lewes sydväst om London. De var medlemmar ur Grenadjär Skarpskyttebataljonen i Åbo och hade skeppats till England efter Bomarsunds kapitulation i augusti 1854. De tackade efteråt sin lycka att de inte hamnat i Frankrike, dit de ryska fångarna hade förts. 

 

När tidningspressen i Finland femtio år senare uppmärksammade den nesliga kapitulationen på Åland fick äldre officerare berätta om sina märkliga äventyr i den lilla Sussexstaden Lewes. Mot löfte att inte rymma, ”on parole”, kunde de inkvartera sig privat. De blev snart sällskapslivets medelpunkt, uppskattade för sitt belevade sätt, sin förmåga att parlera på franska och framförallt, tycks det, av damerna för sin fina vals. Märkliga berättelser, kan tyckas, för att komma från krigsfångar men alla blev inte lika imponerade.

 

I augusti 1904 kom den åldrande muraren Isak Örnberg upp på Åbo Tidnings redaktion. Enligt redaktören som tog emot honom tyckte Örnberg att tidningen skrivit alltför mycket om officerarna i Lewis, de meniga hade också en historia. Det som Örnberg berättade måtte ha förvånat läsarna. Också redaktören förvånades och sätter in ett ”påstår Örnberg” här och där liksom för att frita sig från ansvaret för berättelsens sanningshalt. Om redaktören eller någon av läsarna velat kontrollera saken skulle det ha varit möjligt, om också inte helt lätt. Och det är det fortfarande. Sussex Avertiser, Surrey Gazette &c:s jättelika tidningslägg finns bevarade i East Sussex County Record Office i Lewes.

 

 

 

Vi kan läsa att hela staden var på fötter för att möta fångarna när de anlände med tåg från London i oktober 1854. Ynkliga – ”hardly an able bodied man” – och klädda i trasor imponerade de inte på tidningens skribent. Vi får läsa att fängelsedirektören, löjtnant Mann, ställt fängelset i ordning, målat och fixat och plockat bort alla celldörrar för att ta emot fångar som, enligt tidningen, inga ryssar var och inga egentliga fiender. Trots att kriget mot ryssen pågår för fullt på Krim under vedervärdiga förhållanden och med stor manspillan, gör sig tidningen besväret att reda ut fångarnas speciella bakgrund. Vi får snart veta att de kan läsa och skriva, tala finska, svenska och lite ryska och överhuvudtaget har en bildning som vida överträffar den brittiska soldatens, allt enligt Sussex Avertiser, Surrey Gazette &c. Och märk! vi talar här om meniga soldater, inte om officerarna som inte alls fanns i fängelset. Löjtnant Mann ser sig föranlåten att också inreda ett bibliotek i det gamla länsfängelset! 

 

Den humane löjtnant Mann tillåter att borgarna besöker fängelset och från läktaren i fängelsekyrkan, som gjorts om till matsal, betrakta de ätande finländarna. Så här skriver tidningen den 24 oktober 1854:

 

”Vi har inte sett maken till gott uppförande och lugn när dessa 400 män äter sin middag. Måltiden avslutas med en bordsbön som sjungs unisont, men före den sitter alla i så perfekt stillhet under några minuter att man kunde höra en knappnål falla. Efter bönen lämnar de bordet i så god ordning att det kunde tjäna som exempel för månget engelskt sällskap.” 

 

Igen och igen återkommer tidningen till fångarna, sammanlagt ett fyrtiotal gånger under ett och ett halvt år. Vi får veta att de var skickliga hantverkare. De sålde souvenirer och leksaker i sådan omfattning att köpmännen i närbelägna Brighton protesterade. De kunde simma! de simmar och leker våldsamma lekar uppe på kullarna i stadens närhet. De idkade välgörenhet, sydde kläder och gjorde stövlar åt fattiga barn. De blev till sist så populära att löjtnant Mann såg sig föranlåten att förbjuda besök under måltiderna. De spelade fiol och gitarr och sjöng och gjorde den sång om slaget om Bomarsund (Oolannin sota) som fortfarande sjungs, om än i förvanskad form. Krigshjältar blev de inte, men hjältar i alla fall.

 

Nästan ingenting av det ovanstående berättas av Örnberg, men mycket annat i samma stil, bland annat att fångarna kom hem via Libau (Liepaja) i Lettland och där sålde de fickklockor som många köpt i England – vad gör man med klocka i ett land där ingen annan vet vad klockan är! – och att de var välnärda och snyggt klädda. I Sussex Advertiser and Surrey Gazette &c. finns heller inte historien om memman påsken 1855, men vi har ingen anledning att tro att den inte är sann.

 

Örnberg berättar att löjtnant Mann fick ett brev av den finska mecenaten och välgöraren Aurora Karamzin. Vi kan bara föreställa oss brevets underdåniga ton, det var ju ställt till en representant för fiendens krigsmakt, ”… anhåller ödmjukast att mina landsmän i Edert förvar måtte serveras memma instundande Påsk Helg…”, och den rundligt tilltagna penningsumma som var innesluten. Denna begäran försatte kommendanten i bryderi: Vad är memma?

 

De finska gossarna konsulterades, enligt Örnberg, och med gemensamma krafter rörde man ihop en blandning av vetemjöl, russin mm. I Åbo Tidning kommenterar Örnberg anrättningen på följande sätt: ”Memma var det icke, men bättre än memma.” 

 

Jerker Örjans HBL 13 april 2014

 

:

 

Krigsfångar och Lewesborgare på länsfängelsets gård. Fångarna säljer snidade souvenirer. Fängelset är rivet i dag men finländarnas fina träarbeten finns på museer i Lewes. Bilden tillhör Sussex Archaelogical Society.    

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

DET NYA BESÖKSCENTRETS BYGGNAD OCH UTSTÄLLNING BÖRJAR TA FORM! SPÄNNANDE! VÄLKOMMEN TILL BOMARSUNDSSÄLLSKAPETS HÖSTMÖTE DEN 4.12.2019 KL. 18.30! VI TR...

September 24, 2019

Jubileumsvandring i Bomarsund 9.6.2019.

June 9, 2019

1/15
Please reload

You Might Also Like:
Adress:
Rangsbyvägen 6, 
AX-22430 Saltvik, Finland   ordförande: Folke Karlsson

© 2017 Mats Adamczak