Demilitariseringen – det viktigaste för Åland

March 28, 2014

Den 30 mars, på söndag, är den åländska demilitariseringens dag. Med tanke på vad som sker i vår omvärld är det i år särskild orsak att fundera över följderna av Ålandsservitutet som den 30 mars 1856 demilitariserade Ålandsöarna. Jerker Örjans har skrivit en artikel för Nya Åland där han lanserar ett nytt sätt att se på demilitariseringen. 

 

Åland demilitariserades i fredsöverenskommelsen efter Krimkriget 30 mars 1856 och på nytt genom beslutet om Ålandsöarnas neutralisering och demilitarisering i Genève 1921. Debattörer har diskuterat huruvida dessa överenskommelser har varit till nytta under de krig som berört Åland. Det finns de som menat att så inte varit fallet, medan andra hävdat att Åland klarat sig relativt helskinnat just tack vare demilitariseringen och neutraliseringen.

 

Frågeställningen är viktig, men kanske inte den viktigaste. Ensidigt har man tittat på krigstider, men här skall vi tvärtom titta på tider av fred. Mestadels har vi ju levt i fred sedan 1856, tack och lov! Vilken har demilitariseringens roll varit när fred rått? Frågeställningen kan verka bakvänd, men det är den inte.

 

Vi skall börja med att spekulera: Vad kunde Åland ha blivit utan demilitariseringen? För att besvara den frågan måste vi ta fantasin till hjälp. Sådant kallas av historiker kontrafaktiska resonemang. Mot fakta, med andra ord. Det finns de som ser ner på sådant spekulerande, men inte alla. För något år sedan skrev Max Engman, professor och Rysslandsexpert vid Åbo Akademi, en artikel i Hufvudstadsbladet om just kontrafaktiska resonemang. Jag citerar ur hans artikel, fast den varken handlar om Åland eller om demilitariseringen:   

 

”Man brukar påstå att historiker inte skall spekulera; det vill säga leka med tanken hur det skulle ha gått om … Det är fånigt, tycker jag, sådana idéer måste ha runnit upp i hjärnor som går på skenor. All god historia dryftar de oförverkligade alternativen, det är det enda sättet att förstå det förverkligade alternativet … som en gång var en möjlighet bland andra.”

 

Låt oss följa professorns råd

Som obestridliga fakta kan vi betrakta följande: Fästningen i Bomarsund skulle enligt planerna bli en av de största i det ryska imperiet. I planerna ingick bland annat en flotthamn för 90 kanonslupar. Krimkriget satte som vi vet stopp för alla planer 1854. Åland demilitariserades. Fredsavtalet i Paris 1856 förändrade emellertid inte Ålands ställning som det ryska imperiets utpost i väster, strategiskt beläget i Östersjöområdets mitt. 

 

Låt oss nu spekulera: Det är högst sannolikt att Åland skulle ha befästs på nytt om fredsfördraget inte skulle ha innehållit klausulen om öarnas demilitarisering. Den nya placeringen för basen skulle med all sannolikhet ha blivit Svibysund, dagens Mariehamn. Hur skulle Åland då ha utvecklats? Om man följt de ursprungliga planerna skulle garnisonen så småningom ha haft en styrka om 5 000 man (plus mycket folk i olika servicefunktioner). Vid sekelskiftet 1900 skulle kanske 60 % av befolkning ha talat svenska, resten ryska och finska. Knappast skulle det i den situationen ha varit aktuellt med självstyrelse och garantier för det svenska språket. 

 

Och hur skulle den fortsatta utvecklingen ha gestaltat sig i ett självständigt Finland? Åland skulle med all sannolikhet ha förblivit starkt befäst, genomsyrat av en halvmilitär samhällsapparat. Ett samhälle, med andra ord, fullkomligt främmande för dagens ålänning. 

 

Det finns jämförelseobjekt

Detta är förstås ren spekulation. Vårt resonemang står på lösan grund. I detta unika fall är det emellertid möjligt att ge spekulationerna en fastare grund. Bomarsund var en av Rysslands fyra europeiska sjöfästningar. De andra tre var Sveaborg utanför Helsingfors, Kronstadt utanför St. Petersburg och Sevastopol på Krim. Alla fyra hade utvecklats på likartat sätt fram till tiden för Krimkriget. Åland med Bomarsund demilitariserades, men hur gick det för de andra tre? Genom att jämföra den fortsatta utvecklingen i dessa fyra områden kan vi kanske dra slutsatser om demilitariseringens betydelse för utvecklingen. 

 

 

 

Sveaborg är ett litet område i jämförelse med Åland. Det anfölls och förstördes delvis under Krimkriget 1855, men byggdes upp igen och blev ett genommilitariserat samhälle, länge stängt för allmänheten.

 

Kronstadt anfölls inte under Krimkriget utan fortsatte att utvecklas som sjöfästning och flottbas. Ön är mycket mindre än Åland geografiskt men har en något större befolkning. Kronstadt domineras fortfarande av armé och flotta. 

 

Sevastopol intogs och förstördes delvis under Krimkriget men byggdes upp på nytt och är i dag bas för två krigsflottor, Ukrainas och Rysslands. För Rysslands del i kraft av ett leasingavtal med den ukrainska staten. Sevastopol är geografiskt ungefär i storlek med Åland men har tio gånger så många invånare. Det är ryska militärer och ättlingar till ryska militärer som dominerar befolkningen i dag. 

 

Också Kaliningrad passar in här även om det blev ryskt först i andra världskriget. Det är i dag en rysk enklav mellan Litauen och Polen . Det förstördes men byggdes upp till flottbas. Landarealen är ungefär som Ålands, men invånarna tio gånger så många. Enklaven domineras i dag av flotta och armé. 

 

Vi kan alltså konstatera att de ryska sjöfästningarna i Europa efter Krimkriget fortsatte att utvecklas som fästningar och flottbaser. De som förstörts har byggts upp igen. Det är det som är regeln. Åland är undantaget. Det förefaller inte alltför spekulativt att anta att vi har demilitariseringen att tacka för den fredliga utvecklingen på Åland. En följdfråga skulle i så fall kunna vara: Finns det något enskilt beslut i Ålands historia som haft lika genomgripande följder som beslutet om demilitariseringen 30 mars 1856? 

 

Jerker Örjans

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

DET NYA BESÖKSCENTRETS BYGGNAD OCH UTSTÄLLNING BÖRJAR TA FORM! SPÄNNANDE! VÄLKOMMEN TILL BOMARSUNDSSÄLLSKAPETS HÖSTMÖTE DEN 4.12.2019 KL. 18.30! VI TR...

September 24, 2019

Jubileumsvandring i Bomarsund 9.6.2019.

June 9, 2019

1/15
Please reload

You Might Also Like:
Adress:
Rangsbyvägen 6, 
AX-22430 Saltvik, Finland   ordförande: Folke Karlsson

© 2017 Mats Adamczak